Den lilla sportbilen var en gammal Triumph, en pärla. Det var inte många som visste att Friede gick och bar på hemliga drömmar om att köpa en gammal engelsk sportbil och kunna fräsa ut på vägarna med. Han hade nämnt det för Dieter någon gång när de tagit ett par öl, men Dieter hade lovat att inte berätta det för någon.

Och nu gled drömmen upp framför honom, stannar, och en ung mörkhårig tjej klev ut.

– Hello, handsome, skrattade hon, och sköt upp de jättestora solglasögonen i hårsvallet. Hon var lite kortare än Friede och hade ljusa sommarbyxor och en kort vit jacka på sig.

– Vet du nåt om bilar? Hon hade gått runt bilen och ställt sig alldeles nära inpå honom.

– Den låter lite konstigt, och jag är bara ute en sväng men vågar inte fortsätta.  

– Hej, fick han fram. Han sträckte fram handen för att hälsa, och sa att han hette Friede.

– Gud så gulligt! Kan du hjälpa mig så blir jag jätte-jätteglad. Jag vet inte hur jag skulle kunna tacka dig.

– Vad är det för fel på den? Friede hade tyckt att den lät mjuk och fin i motorn när hon kom, men han hade ingen lust att säga det.

– Det är något som surrar eller svirrar, eller hur man säger, det vet säkert du vad det heter. Du kan väl åka med en sväng så kan du höra själv? Alltså, gud vad jag skäms, för jag bara svängde in här på ren chans för jag vågade inte köra längre.

Medan hon pratade gick hon runt bilen igen, tog av sig jackan och slängde in den i baksätet, fortsatte till passagerarsidan och satte sig med en liten nätt duns.
Hon höll ut bilnyckeln kokett mellan tummen och långfingret.

– Så? Tut-tut! Hon skrattade och tittade honom rakt i ögonen.

Friede njöt, ja han var nästan lycklig. Den lilla gröna bilen, för det var ju faktiskt en riktig Triumph, med läderrem över motorhuven och allt, sköt fart ordentligt, och när han hade svängt ut på landsvägen frågade han vart hon hade varit på väg, och hon svarade Mainau. Hon skulle bara gå där och njuta av blommorna en sån härlig sommarsöndag. Det var ju bara halvannan mil dit, så Friede gasade på. Motorn lät perfekt, och det bekymrade honom lite, men oron försvann plötsligt när den mörkhåriga rättade till sin blus och råkade stöta till hans högerarm. Hon log.  

Dieter visste inte vilken väg Henri och hans dotter skulle ta genom Allensbach, men de måste ju ut på 33:an för att komma till motorvägen, så han hittade en parkeringsficka vid Riedmühle, alldeles innan bron över Aachen, och väntade där.

– En sån Van skulle vi ha, Papi! Gesine tittade längtande bort mot en stor svart van på parkeringsplatsen. Då kunde jag ta med alla kompisarna hem till oss. Köra runt och hämta dom. Eller så kunde Friede få glida runt och plocka upp dom. Eller kunde vi ha den på semestern, mamma och jag har ju alltid med oss alldeles för många väskor, det säger du ju alltid, till och med denna bilen är ju för liten. Gesine pratade på och njöt av bilfärden. Snart skulle de upp på E41:an och få blåsa på lite. De närmade sig bron över Aachen.

Friede tyckte att det var fantastiskt att få sitta bredvid en snygg tjej, hon var säkert inte över tjugofem, och köra sportbil en söndagsmiddag. De var nu ute på L220, och han tryckte gasen i botten. Han log mot henne. Flickan skrattade och skrek.
Dieter såg bilen köra förbi, lossade handbromsen och tryckte gasen i botten. Däcken skrek.
Gesine hann uppfatta något svart i backspegeln, som inte fanns där nyss. Hon skrek.

Friede var fortfarande lycklig. Han var inte mycket för blommor, men han skötte ju trädgården på Reichenau, så några namn kunde han ju. Hon hade frågat om han ville följa med en sväng in på Mainau, nu när de ändå var där och bilen mirakulöst nog hade fungerat perfekt, så javisst, en liten stund, det gick väl bra, svarade han hennes glittrande ögon.

Telefonen hos informationschefen på The Universal Group ringde.
– Det är Dieter. Jag har den.

Friede satt vid sin kaffekopp och tittade på blommorna, och mådde fint. Flickan var på toaletten. Tänk, han visste inte ens vad hon hette. Men, där kom hon visst. Hon stoppade ned en mobiltelefon i handväskan medan hon kryssade mellan borden.

– Hej, har du druckit upp? Vi kanske skulle vända hemåt?

Anne tyckte att det kändes lite tomt i huset såhär på söndagseftermiddagen, när egentligen alla brukade vara hemma. Friede var tydligen helt försvunnen.Telefonen ringde, hon svarade med sitt namn, och sedan sade hon inget på femton minuter.

Varför ville någon lura ut stackars Friede ett par timmar?

Vad är Dieter ute efter, och vad får han tag på?