Så sa han den gamle i sängen, ja önskar ja kunde stå opp

en endaste da te i livet och röre min uschlige kropp.

En da te, sen skulle ja tacke min frälsare och tan i hann.

Här ligger en bare och tynar och längtar så gruvligt iblann.

Ja, de e en besynnerlig längtan som ligger i bröstet å pyr,

nu när en e gammel och skröplig, då e de tebakers en flyr.

En bläddrar liksom i ett album och gråter en skvätt när en vet

att allt de en ser, de e borte för all ti och all evighet.

Men, fick ja en endaste da te, då har ja en önskan me den,

då skulle ja ta mej tebakers, te de som en gång va mitt hem.

Där skulle jag gå riktigt sakta och dra mej teminnes den ti

då ja va en kortbyxad parvel, så gla å och bekymmerslöst fri.

Ja tänk va en ändå va lycklig och jämt va en lekfull å gla,

en såg ingen ände på livet och sorgera blåste som bla.

Det fanns inget som va besvärligt när bena va lätte som fjär,

ja hågar, en sprang och en klättra i träa som kattongar plär.

Vi hade è täppa där hemma, den va inte stor, men ändå,

där lyste de alltid av blomster om sommern i var lita vrå.

Ibland ligger ja å funderar och inbillar mej på nåt vis

att himlen, de e e stor täppa, ett blomstrande paradis.

Men så e de, mänsker och blomster, de vissnar, sen ligger de där

och täppa där hemma står öde och parveln, ja den ser du här.

Så nock e han barnsli den krypen som tror att han ska kunne gå

den knagglige vägen tebakers, för en endaste da eller två.