citat 18

-”Kan I bara sätta på tv:n och kanske ge mina blommer lite vatten före I går”, och så nickar han mot blomsterkannan som står på diskbänken. Annika river av den tjocka plastfilmen på matförpackningen och ställer ner den framför Emil.

”Absolut”, svarar Annika tjänstvilligt och nickar åt Rosita som genast fyller kannan och går runt och vattnar i flygande fläng. Annika torkar av diskbänken och fyller ett glas med mjölk till Emil och hör hur tv:n går på i vardagsrummet.

”Se te så ho lägger kontrollerna på kanten av bordet bara”, säger han uppfordrande till Annika och hoppas dom ska gå nu.

”Javisst. Klarar du dig nu då så ses vi vid åtta igen Emil”, Annika pratar samtidigt som hon kilar ut i hallen och börjar plocka med sin jacka.

”Tack ska I ha”, säger han och försöker sig på att höja armen i en vinkning och en halv minut senare är det äntligen tyst i hans lilla lägenhet.

 

 

Hon släpar honom i kragen på hans nystrukna kortärmade gula skjorta som åker upp ur kortbyxorna. Alla hans tårar kommer på en och samma gång. Han ser inte var han sätter sina fötter, knäet pulserar och blöder och hans gråt krockar i halsen med skriket av smärtan. Hängslet som lossnat snärtar honom på baksidan av benen, det dinglar i otakt med hennes steg som han försöker hålla takt med.

”Och du! Du ser till att kratta i ordning gången här, sen upp på ditt rum. Och det ögonaböj”, gapar hon och hötter med hela armen åt storebror.

”Är du nöjd nu va! Nu när du skrapat sönder sandalerna.” Meningarna kommer som piskslag i luften.

”Och bloat ner dom till på köpet.”

”Nya sandaler som du prompt skulle ha!” Det känns som han har bomull i öronen för allt hon skriker låter filtrerat i hans huvud och blandas med hans gråt.

”Det var sista gången du hade dom på fötterna. Bara så du vet. ” Orden känns som piskrapp och gör mer ont än det blödande knäet och det får honom att gråta ännu mer.

”Sluta tjut, säger jag bara!”