citat 24

Vi satt tre i framsätet i en fullastad Landrover som rullade genom det böljande landskapet i södra Tanzania. Det var en torr och stekhet dag 1976. Små byar med traditionella jordhyddor, kassavaodlingar, mango och cashewnötträd passerade utanför, och molnet av damm som virvlades upp bakom vår bil föll långsamt ned över växtligheten.


Vägen mellan Tabora och Masasi var en grusväg täckt av mycket lös och finkornig sand. Jag satt på vänster sida utan säkerhetsbälte och med armen vilande i det öppna fönstret när bilen fick en kraftig sladd, chauffören tappade kontrollen, bilen välte över på vänster sida och fortsatte rulla runt ett och ett kvarts varv.


Nästa minne jag har är att jag låg på ryggen i sanden och såg taket på bilen komma mot mig. Men bilens voltande stannade upp - den liksom stod och balanserade och föll sedan tillbaka. Bilen blev liggande på vänster sida med mina ben instuckna i bilen genom sidorutan. Min gula Olivetti reseskrivmaskin hade blivit utslungad och lagt sig som stöd under bilen, tillräckligt mycket för att mina ben inte skulle ha klippts av.

Skrivmaskinen hindrade troligen också bilen från att rulla ytterligare ett kvarts varv och krossa mig. Hade jag i stället haft nutidens skrivapparat, en MacBook Air, så skulle detta sannolikt varit min sista resa.