citat12

Utdrag ur boken James Bonds memoarer

 

 

Vid varje sådant besök på Adlon hotell hade Bond mötts av samma långa, slanka, blonda aristokratiska kvinna. Han tog aldrig reda på hennes namn, men berättar att hon var den mest fulländade älskarinna man kunde tänka sig. Faran i förhållandet ökade passionen och lusten. Vissheten att det mycket väl skulle kunna vara sista gången de älskade gav en extra hetta och ett extra allvar i deras omfamning. Varje gång verkade kvinnan mer desperat än gången innan, och ännu vackrare. När de hade älskat somnade de i regel, och tre-fyra på natten brukade hon vakna, gå upp och klä på sig, och utan att väcka honom smög hon iväg. Det var nästan så att han älskade henne för det, för detta var hans idealförhållande med en kvinna. Det var passion utan bindningar. Utsikten att träffa henne igen fick Berlin att nästan verka lite lockande.

 

 

I maj 1938 gjorde Bond sin fjärde och sista resa till Berlin och Hotel Adlon. Han hade rest in via München, och han tänkte bara på kvinnan. Tvärtemot alla principer och regler hade han inhandlat en present till henne, en stor flaska med Guerlains L’Heure Bleu, vars doft av nostalgi skulle passa henne. Han lämnade den på rummet, och gav portiern sedvanligt rikligt med dricks när han gick ut för att äta middag. Han återvände tidigare än vanligt, för han längtade verkligen efter att få träffa henne denna sista gång.

 

 

Än i denna dag kan Bond inte sätta fingret på vad som fick honom att vara på sin vakt. Möjligen en svag skiftning i doften i rummet när han gick in. Enda lyset var den lilla sänglampan med rosa skärm av silke, flickan låg under täcket med ryggen vänd mot dörren. Hennes honungsfärgade hår låg över hela kudden och hon sov. Bond viskade på henne, och hon rörde sig lite, men verkade somna igen. Ljuset var svagt och hennes ansikte låg i skugga. Bond gled ur sina kläder, och när han gled ned bakom henne vände hon sig om. Hon slog till honom med fruktansvärd kraft, och i ett mardrömslikt ögonblick insåg Bond att det inte var en kvinna, utan en man.

 

Det blev ett fruktansvärt kusligt slagsmål, för nazisterna hade uppenbarligen inte tänkt sig att chansa. Mannen som de satt dit för att vänta in Bond var en tränad mördare. Men när Bond väl kommit över chocken fick han övertag genom att kasta sig på mannen. Den blonda peruken lossade när Bond tog ett grepp och slet av den. Under fanns ett renrakat huvud och ett ansikte med ett våldsamt grin. Intrycket förstärktes av en vulgär sminkning, men medan de slogs kunde Bond ana de stålhårda armmusklerna under det nu sönderrivna nattlinnet. De greppade varandra och slogs under tystnad.

 

Bond nådde motståndarens strupe och klämde åt så att mannen kved och grymtade. Bond lättade lite på greppet och då vek mannen undan för att i nästa sekund slänga Bond på sängen. Huvudet slog i nattygsbordet, och mannen var strax över honom. Han hade tagit över och visste vad han skulle göra. Bond tog emot ett fruktansvärt slag mot halsen, och när han kippade efter luft fångade motståndaren honom i ett förlamande grepp med benen i saxformation. Bond slängde ut sin arm i ett desperat försök att överleva. Han skulle snart bli medvetslös, och han ville hitta något att klippa till mannen med.

 

Handen grep tag i något på nattygsbordet, lyfte det och slog det med all kraft in i motståndarens hals. Något krossades och mannen skrek. Bond kände något vått rinna ned över hans arm och en söt doft av nejlika bredde ut sig. Mannens grepp slappnade av, och Bond slog till igen. Skriket dämpades till ett gurglande. När Bond stapplade fram till kroppen såg han vapnet han använt, en trasig överdel av en stor parfymflaska av märket L’Heure Bleu. Blodet på golvet blandades med parfym. Som Fleming säger om Bond: Han är alltid som mest skärpt när det är kris, och nu var hans hjärna kusligt klar. Mannen var död.

 

 

Han såg grotesk ut i sitt rakade huvud, vulgärsminkade och sönderslagna ansikte, iklädd ett sönderrivet rosa nattlinne. Inget ljud hördes utifrån korridoren. Bond hade pistolen redo om det skulle behövas, men det var alldeles lugnt. När de hade gillrat fällan hade de varit väldigt noga med att inte väcka hans misstänksamhet på något sätt. Han lyckades baxa upp mannen i sängen, sätta på honom peruken, städa upp i det sönderslagna rummet, och klä på sig. Väskan packade han snabbt, svingade sig ut genom fönstret, försvann via brandstegen, och nästa kväll var han tillbaka i Schweiz.

 

Alla Bonds olika uppdrag blev inte lika blodiga och våldsamma som detta. De flesta var okomplicerade och genomfördes utan problem

 

. Det var bara undantagsvis Bond gjorde något misstag.

 

Som den gången i Istanbul.