citat1

Den kalla, klara luften blandas med dofterna från varm häst.

”Ptroo”. Gustav hoppar ur vagnen, går fram till sin vän, smeker hals och bringa och säger kärleksfullt:

”Det där gjorde du bra, Justie. Tack ska du ha!”

Tillbaka i rockharden betraktar han den klara stjärnhimlen ovanför.

Tankar ilar om universums gränslöshet. Galaxers mångfald och människans litenhet i det ofattbart stora poppar upp i huvudet.

”Fantastiskt… Kittlar fantasin men är svårt att greppa”, reflekterar han.

 

Uppe på fjällryggen sträcker vägen ut i en lång raksträcka, sand under hovarna, brett mellan dikesrenarna.

Justie är på hemmaplan. Rycker i betslet och vill iväg. Hon ökar självmant stegen vid myrkanten men blir kort därefter orolig och tveksam. Gustav hör ett ljud svårt att lokalisera men manar på med några bestämda tömviftningar för att hinna till korsvägen.

”Det är nog en bil på väg hitåt”. En svepande blick över myren identifierar både ljudet och ett pulserande ljus, punktvis blått, rött och vitt.

Han blir överraskad och orolig inför det okända, både för sig själv och hästen. Låter henne skritta när han spejar vidare bort över våtmarken.

 

Det dova surrande ljudet pulserar i vågor.

Färgpunkterna ligger på exakt samma avstånd från varandra och ramar in något stort.

Justie stannar, trampar oroligt, tvekar och vågar inte gå framåt. Surrandet kommer i pulser, accelererar i styrka men sjunker sen igen. Gustav kan inte uppfatta konturerna men ser något påtagligt konkret där borta. Plötsligt ökar det surrande ljudet betydligt och blir ihållande. Färgerna allt intensivare, blinkandet mer frekvent.

I ett huj, osannolikt fort, flyttar sig föremålet. Först lodrätt upp och sedan i en svepande bana några hundra meter bort mot bergskammen på andra sidan myren. Det blir svävande där en kort stund, försvinner sedan, nu ljudlöst, i en vid sväng bakom grantopparna.

 

Gustav är uppskakad. Han har fullt sjå att hantera Justie som kastar fram och tillbaka på vägen.

Hon är rädd, vill fly bort och har en odefinierbar känsla likt inget hon tidigare erfarit. Vänder på vägen, kärran i diket, hemåt, hemåt. Hon är skärrad och har bråttom bort från det farliga.

 

Längre fram nedåt Skårsdalsbacken, brottas Gustav mer med upplevelsen än med hästen som nu lugnat ner sig och skrittar avslappnad.

 

”Va´ i helskotta var detta?”, tänker han, ”nå´t slags flygplan, en helikopter? Nej, nå´t annat var det, kanske norrsken? Bara inbillning alltihop? Kan det ju knappast vara när Justie reagerade som hon gjorde. Det flög på ett speciellt sätt. Inga flygplan gör så, vad jag vet och de blinkande lamporna lyste som skyltfönster på jul. Har Sputnik kommit ur kurs? Lurt! Ingen skulle tro mej om jag berättar detta”, tänker han!

 

Risgrynsgröten smakar underbart.

Hungern, kryddad med kanel, socker och smörhåla, gör kvälls-maten till en festmåltid. Gustav äter med stora slevande slängar.

 

När han, proppmätt och mer än vanligt tillfreds, lägger skeden åt sidan tänker han för en kort stund beskriva vad som hände på fjället. Det pockar på att få berätta om den osannolika upplevelsen… i nästa tanke väljer han att avstå.