– Detta är Lena. Hon kommer vara med oss i dag. Så nu uppför ni er.
Lena går runt till alla som var i rummet. Jag tittar ner i boken och fokuserar på att skriva. Även fröken går runt här inne. Innan jag ens vet något så smäller det till så hårt att det börjar ringa i mina öron. Jag skriker till då det gör så ont. Jag ser Lenas förskräckta blick. Jag känner mig snurrig och mår dåligt. Jag tittar på min fröken som står vid min sida med en tjock bok. Hinner inte reagera förrän hon smäller till en gång till med boken rakt över mitt huvud.
– Dan ska inte sitta och dagdrömma i mitt klassrum.
Jag försöker säga något men får inte ur mig något. Det gör så hemskt ont att jag börjar gråta av smärtan. Fröken snäser åt mig.
– Pojkar gråter inte. Det är bara småbarn som gör det.
– Ja fröken, säger jag snyftande.
Fröken går och sätter sig och tittar lite bland pappren, och det verkar inte som om hon bryr sig, att jag har så ont i huvudet, att det känns som om det ska spricka. Hon har det där hemska leendet på sina läppar. Jag försöker bara hålla ihop mig att jag inte ramlar av stolen.
– Dan, hur är det med dig, säger Mikael.
Jag säger inget då jag är livrädd att det ska hända igen. Tyst sitter jag där och gör inget. När jag kommit hem så går jag raka vägen in till sängen. Jag äter inget den kvällen. Det tog nästan ett par dagar för min huvudvärk att släppa. Det kom fram senare att hon hade slagit mig men tyvärr hann hon flytta till en annan skola, innan det tog slut, även där, på hennes hemska inställning till barn.