Mamma befann sig någon annan stans i trädgården, men kom strax fram till mig med en växt i handen, den hade spetsformade bruna blad, och saknade blommor.

– Ta den här med dig in till Mormor så blir hon glad, sade hon och sträckte fram växten mot mig.

Jag sträckte fram en hand och tog emot … Det var nässlor…jag stelnade ….det gjorde fruktansvärt ont, jag tittade förskrämt i ansiktet på mamma, samtidigt som jag släppte greppet om nässlorna.

I samma ögonblick jag hörde mamma fnissa, hörde jag också den omvända treklangen och sprang in det fortaste jag kunde.

Jag höll igen tårarna och sade inget, satte mig vid köksbordet och väntade, den gråt som skulle ha kommit ville inte ut, den fastnade.

Det gjorde fortfarande ont när jag fick min ostkant, jag gick in i rummet och kröp upp på Morfars arm, åt upp osten och somnade efter seriesidan.