Efter samtalet med doktorn skulle nu Gerda och Arne få se på missfostret. Hon var rädd. Hon föreställde sig det värsta. Hon hade drömt otäcka mardrömmar om flickan.

Drömmen hade handlat om hur hon ströp flickan, men hon dog aldrig och hur hon än ströp och tog i så att hon blev blå, så låg ungen och hånflinade åt henne.

– Jävla unge, tänkte hon, då hon vaknade upp.

Nu var det dags. De närmade sig dörren till avdelningen.  Arne öppnade dörren och sa till en sköterska att de ville se på sin dotter.

Gerda stålsatte sig.

De gick fram till en balja, där barnet låg.

En syster tog av täcket på barnet och då såg de hur barnet såg ut.

Gerda drog efter andan och satte handen för munnen. Hon ville bara skrika att de skulle ta bort henne.