Elin satt och vaggade sitt nyfödda barn. Hon hade fött en son, Alex. Hon hade klarat graviditet och förlossning bra men Gottfrid såg att hon inte längre var sig lik. Hon var inte den Elin som han hade gift sig med. Hon var dyster och handlingsförlamad. Ingenting var sig likt längre i familjen. Hon ägnade sin tid åt barnen och Klara-Fina skötte hushållet. Läsning av tidens aktuella frågor fångade inte hennes intresse.
Bibeln hade dammats av och med den kunde hon sitta försjunken långa stunder. Hon såg ut att få ro i själen när hon läste bibliska texter. Gottfrid tyckte inte om hennes nya religiösa intresse. Han suckade och blev själv nedstämd. Vad hade hänt Elin? Han längtade efter den frimodiga, självsäkra, kunskapstörstande och ibland sturska kvinnan som han hade gift sig med. Hade han varit för sträng mot henne för hennes åsikter om samhällets frågor?
Nu var det för sent. Han trodde inte att hon skulle bli sig själv igen. Under trodde han inte på. Vid läkarbesöket för ett år sedan, hade läkaren trott att Elin skulle bli frisk om hon fick ett till barn. Sonen Alex föddes men Elin blev inte bättre i själen.
I högsta förtvivlan skrev Elin en text till sina barn:
”Herren välsigne och bevare eder, mina barn, bevare eder från er moders sjukdom. Vi får mötas i Eden en dag. Tänk, jag måste lämna min lille Alex ifrån mig.”