ETT BRA SAMTAL
– Tänk om det kunde bli klart väder! Ella sitter med stickning och kaffe vid köksfönstret, ser ut över vidderna. Ute anas svagt morgonljus.
– En klar dag kan jag kanske se Övre Limmela från vårt hus. Hon säger ännu ”vårt” för det är rätt nyss Tyko, hennes man, blev sjuk och hon blev ensam i Pekkala. Närmsta grannarna, i Nedre Limmela, är också borta. Där samlar nu vinden en växande hög av gula björklöv, i vrån mellan byggning och uthus.
– ”Tänk, när ho’ Tyra å n’Otto levd’ i Neder Limm’la. Dä va int’ se myck’ sly da.”
Hon ser på telefonen.
– Hon ringde igår ikväll. Då skall ju jag ringa idag på morgonen.
– God morgon Svea, hur är det idag? Varit i uthusen redan? Jaha, du är lite bättre. Det är väl något, som snart blir bra? Solljuset är fint. Ja, du ringer mig som vanligt ikväll? Så bra, då har jag det att se fram mot. Ha det så bra!
De två har funnit på det här sättet. Kontakt trots långt avstånd. Och snart kommer snön. Så nu önskar Ella henne god morgon, och Svea ringer henne god natt. Varje dag. Det lättar att få höra en mänskas röst. Få byta några ord.
Nu ljusnar det! Ella tar på sin tjocka Norgekofta och går ut en bit till stenröset. – Jag tog ett par stenar här till kanten på min rabatt. Urgamla, från när Aspberget byggdes för hundratals år sen, när finnarna kom på 1600-talet.
Vid röset börjar hon dagens rundtur för att se att allt är i ordning. Vid Pekkalas vägg står hennes trug, snöskorna – som stora tennisracketar utan skaft.
– De bär mig på halvmeterdjup snö. Där är brevlådan, lantbrevbäraren ska komma, idag som vanligt, ditåt är Bastuknappen eller Saunanoppi. För bara ett par år sedan hade vi damfrisör där, och för tio år sedan affär!
Horisonten runtomkring är aldrig rak. Under himlens väldiga molnformationer går det upp och ned av skogklädda åsar och berg.
Hon har gått en bit.
– Här är tranbären snart mogna. Men först ska vi ha frost… Idag har han Erik lovat hämta mig till Höljes, så jag får handla. Hade jag inte honom, vet jag inte hur det blev.
Just när hon är inne igen, ringer hennes son.
– Jaså Erik, Uno ska med? Javisst. En natt? Ja! Välkommen när du kommer, hälsa Uno!
Hon äter lite, gör klart rummet till Uno. Han sover över här ibland på väg till kamrater i Oslo. När hon bäddar faller en tidskrift till golvet från sängen. Hon ser bilder av män i mörka uniformer, flera hakkors, en titel Nordiska rikspartiet. Hon vänder fort till baksidan. Där är ett namn stämplat, inte Unos.
– Vad är detta?! Hon låter den ligga på sängen.
– Innan han Erik kommer ska jag sticka på sockorna till lilla Klara i Idre. Hon ser sitt yngsta barnbarn framför sig, men hennes tankar är i en helt annan tid och plats, då, för trettio år sedan.