press bremertz

En oväntad vänskap


Hon – Anna-Karin föds 1959 på Falköpings BB, växer upp i
Skultorp med pappa, bullbakande mamma, storebror och

massor av kamrater som leker när de inte är i skolan. I tonåren fylls
fritiden av aktiviteter i frikyrkan, scouting, läger, men framför allt
musik och sång i olika former. Tilltron till en positiv utveckling
och framtid är allmän.


Han – Zibuse föds 1962 på marken på väg till ett av få sjukhus
för svarta i Sydafrika. Mamma hann inte fram. Nummer fyra av
sju syskon, med en alkoholiserad tidvis våldsam far vars lön för det
mesta spenderas på krogen. Mamma sliter ständigt för att skaffa
mat på bordet. Hon letar tygbitar på soptippar som hon syr av till
barnen och även säljer för att få en inkomst. Zibuse går i skolan
ibland men har ansvaret för familjens djur. Flera gånger måste
familjen fl y till andra delar av landet pga politiska oroligheter.
Livet går ut på att överleva en dag i sänder.


Journalisten Margareta Bremertz från Orust skildrar i boken
”Alla andra dagar ska vi leva” Anna-Karins och Zibuses totalt
olika liv. Berättelsen bygger på dagböcker, brev, intervjuer och
mycket research. Bremertz använder tekniken att växla mellan
Anna-Karins och Zibuses fokus i berättelsen.

Det gör kontrasterna uppenbara, ibland nästan plågsamt så.

Oroligheterna i de
svarta ”homelands” avlöser varandra och ökar under åren fram
till de första fria valen 1994. Nelson Mandela blir president men
oroligheterna är långt ifrån över. Många grupperingar, både svarta
och vita, är missnöjda med den nya situationen. Framför allt finns
en stor misstänksamhet. Går det lita på de vita? De många åren
med apartheid har gjort många svarta apatiska, utan hopp om
förbättring. Zibuse utbildar sig till polis- ett livsfarligt yrke med
ständiga hot. Tillfälligt blir han tjänsteplacerad i Ceza.


Anna-Karin är nyfiken på att se världen och göra nytta. Hon
kommer som volontär till Ceza i Kwa Zulu-Natal i Sydafrika för
att arbeta på ett hem för funktionshindrade barn. Kulturkrocken
blir massiv - frustrationen över våldsamma väder, bilar som
ständigt går sönder, det omöjliga att planera någonting. Men de
behövande barnen och den afrikanska musiken och dansen går
rakt in i hennes hjärta. Alla är otroligt hjälpsamma men det är
svårt att få vänner. En kväll börjar gasledningen läcka hos dem.
En bekant skickar dit en polis som råkar vara i närheten. Som
tack vill Anna-Karin bjuda på te. Men polisen kommer inte. Man
går bara inte hem till vita kvinnor. Han skulle skämma ut sig.
Hon kan inte ha menat allvar, det var bara en artighetsfras. Trots
att Anna-Karin är ”envis som en get” dröjer det mycket länge
innan Zibuse vågar komma, men då märker båda hur lätt de får
kontakt med varandra.
Utan att avslöja för mycket kan vi lova att det kommer en

fortsättning på boken om Anna-Karin och Zibuse. Kan vi förvänta
oss en omvänd kulturchock när Zibuse kommer till Skultorp?


Anne Andersson



Margareta Bremertz: Alla andra dagar ska vi leva, Vägen till Zululand från Skultorp, Förlaget Selstam.Se


 Biskop EM och överhovpredikant Lars-Göran Lönnermark, Skara:


En härlig skildring av Anna-Karin, ömsint och spännande! Jag lärde känna familjen under mina prästår i Skövde och kunde följa den under biskopstiden i Skara. Under dessa senare år medverkade jag till att Skara stift och Sydöstra stiftet i Södra Afrika, alltså KwaZulu Natal, blev varandras vänstift. Därför dubbelt intressant att följa Anna-Karin på vägar som jag själv färdats på i såväl bakkie som personbil med växelkrångel.