Susanne och Gustaf hade dukat fram koppar, assietter och glas i köket, så att gästerna fick förse sig med te, kaffe, en liten kaka, lite sherry, eller en redig svensk konjak, Grönstedts. Gustaf hade i en tyst gest hållit upp flaskan framför sin bror, som med en gillande nick och ett leende hållit fram sin konjakskupa.

– Bär ditt barn…

–…som din sista flaska Grönstedts!

Nohiir såg med lite beundran på sin kostymklädde pappa och hans uniformerade bror. Pappa Gustaf var glad, ja nästan lycklig, kände hon.

Hon tog ett djupt andetag, tittade ut över alla som satt i deras finrum. Gesine hade satt sig mellan Susanne och sin mamma, Sten stod vid bokhyllan och tittade på ett par gamla fotografier från Gustafs resor. Gustaf och Erland stod vid fönstret och samtalade lite tyst.

– Liebster Papa! Käraste pappa!

Hon hade tränat in talet utantill. Alla tystnade och vände sig mot den unga studentskan, i sin vita klänning, och med studentmössa på.

– Jag är en Ghurka!

Åhörarna fick alla samma associationer. Några skrattade, men en tankfull tystnad följde.

– Min mor är en Ghurka, och min mormor med. Nohiir fick mer mod nu, när alla lyssnade spänt.

– Mormors by ligger i provinsen Ghurka, staden heter Ghurka.

Gustafs tankar svindlade. Men Schweiz? Basel? Fast ändå…

– Staden Ghurka ligger tolv mil nordväst om Kathmandu.

Paus.

– Kathmandu i Nepal.

Det var fullständigt tyst i den lilla stugan i Lagan i Småland. Gustaf satte sig ned på en stol vid bokhyllan. Erland lade en hand på hans axel.

– Mormors språk är Nepali, det är mammas språk.

Hon tittade djupt in i Gustafs ögon.

– och, pappa. Det är mitt språk.

Gustafs blick blev tjock, tårarna skymde hans dotter.

– Ma timilai maya garchhu, betyder att jag älskar dig, pappa, och jag skall berätta en lång historia för dig. Hon såg Erland med en diskret gest ge sin bror en näsduk, handen vilade åter på lillebrors axel.

Nohiir började berätta. Hon förklarade hur hon hade letat efter sitt namn på Internet, att hon fått napp, hur hon letat upp sina adoptionspapper, och läst genom dem. Hon hade tagit reda på sin biologiska pappas adress och skrivit till honom. För att hålla det hela hemligt hade hon bett honom att maila sina svar. Ett fysiskt papper hade varit för nära, på något sätt. Han hade redogjort för hela hennes bakgrund, från första stund då han klev upp på planet till Kathmandu, för att utöva sin alpinism på det riktigt stora berget. Nohiir anade en ton av vekhet i det följande.

Fyllan, fallet från bergssidan, sjukstugan, den vackra sjuksköterskan Sunita, förälskelsen, det lilla barnet. Han berättade om den gamla mormodern som hade tagit med lilla Nohiir ut till bergets gudar eller andar, och kletat in en massa sand och grus i hennes hår, innan han slutligen hade adopterat Nohiir, och flugit hem.

Nohiir gjorde en paus.

– Sen kom du!

Allas blickar vändes mot Gustaf, som satt på sin biblioteksstol med broderns hand fortfarande på sin axel, och med tårarna strömmade nedför de fårade gammelmanskinderna.

Han lyfte handen i en stum gest. Fortsätt.

– Jag skrev ett brev till mamma. På engelska. Hon har svarat.

Nohiir vände sig om och pillade fram ett litet ljusbrunt kuvert mellan två gamla uppslagsböcker. Gustaf och Erland tittade nu uppmärksamt, och båda log inåtvänt. Kuvertet lät sig öppnas med ett frasande, och innehöll ett enkelt fotografi. Nohiir visade upp det med en långsam cirkelrörelse och vände på det. På baksidan stod tre ord.

Please come home.

Nohiir kunde inte hålla tårarna tillbaka, men hon visste vad hon skulle fortsätta att berätta.

– Pappa, jag måste samla ihop alla de lösa länkarna i mitt liv. Några ligger i en by utanför Kathmandu, några ligger uppe i bergen dit mormor tog mig. Några länkar finns fortfarande i Schweiz, i Basel, Både inne i lägenheten, men de flesta ligger nog ute på gatorna, under broarna, i ett par av de gamla rivningshusen och längs med de mörkaste trottoarerna.

Hon mötte Gustafs blick ännu en gång.

– I korsningen mellan Friedrichstrasse och Wilhelmsstrasse finns en liten park. Där ligger en länk, av renaste guld. Där skall jag sitta och tänka att där började mitt nya liv, när jag somnade i ditt knä. Hon höjde vänsterhanden och dinglade med guldarmbandet, i en tyst gest för att gestalta guldlänken i berättelsen.

Nohiir undrade om Gustaf skulle klara av att höra fortsättningen. Hon blundade kort.

Han harklade sig och reste sig tungt, men med bibehållen värdighet.

– När reser du, Nohiir?